Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning |
|
|
Kapitel 7 : Warschau
"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002) "- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung. - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005) "Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7) "I
sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med
låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som "Den
senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808
sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till
boken tog honom tre år. "Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005) "Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005) "Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005) "Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)
"Och e' de så att man upprörs över den bild som
boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli
sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s
Debatt 29/11 2005)
"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12) "Det fanns mycket skrivet
om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt.
(Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006) "- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006). "Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)
Värt att lägga märke till
Kapitlet inleds med en egendomlig hundskröna. Karl XII och hertigen av Holstein beger sig till Mitau för att begrava kungens hund Caesar. Kungen skriver otröstlig omedelbart ett brev till lillasystern Ulrika Eleonora i vilket han berättar om olyckan. Brunner citerar också ett stycke ur brevet. När man jämför med källorna inställer sig dock problem. Besöket i Mitau gjordes nämligen den 12 augusti 1701, men det citerade brevet till systern är daterat den 24 januari 1702! Dessutom kommer nyheten om hundens död en bra bit in i ett P.S., så någon känslomässig genomklappning tycks Karl XII inte ha drabbats av. Kapitlet innehåller några tydliga exempel på beroendet av Adlerfelt (som Brunner kallat "Karl XII:s Bagdad-Bob") och Fryxell, se särskilt anmärkningarna till sid. 219. Komiska höjdpunkter finns bland annat på sidan 222, där Brunner trots Frans G. Bengtssons anmärkning upprepar Fryxells uppgift om att Aurora v. Königsmarck var 30 år gammal ; på sidan 225 där den polske magnaten Stanislaw Tarlo uppträder som någon slags chefskock hos Karl XII och på sidan 233 där Johan Sobieski (felaktigt) sägs vara son till "Sveriges anfader Sigismund III Vasa". De flesta vet säkert att Sigismund blev avsatt av hertig Karl (Slaget vid Stångebro, Linköpings blodbad etc.). I kapitlet gör också "farfar" Gustav II Adolf en bejublad comeback på sidan 215. Maffiga förvanskningar dyker upp på sidan 218 och 229, där "Karl XII" låter innebränna människor (vilket källorna tiger om) och bränner en kyrka för att den var katolsk. Inte undra på att kriget i Polen varade länge, där fanns det gott om katolska kyrkor. Man kan också märka hur beroendet av Adlerfelt har medfört att Karl XII får veta en hel del saker närmast omedelbart, trots att det rör händelser som har inträffat långt från hans vistelseort. För exempel på detta se bl.a. sid. 235
Genomgången
Sidan 209-10: Hunden Caesar dör. Kungen otröstlig. Skriver genast brev till systern Ulrika Eleonora för att berätta om den stora olyckan, hunden förs på vagn till Mitau. Kungen och hertig Fredrik beger sig dit, kungen begär att biskopen ska läsa mässa över Caesar och att magistraten ska bära hunden till graven. En fascinerade saga. I verkligheten förhöll det sig dock så här: budet om Caesars plötsliga bortgång avgick till systern i ett brev av den 24 januari 1702 och då en bit in i ett långt P.S., något som knappast tyder på att Karl XII skulle ha uppfattat dödsfallet som en monumental olycka. Det aktuella brevet avsändes från Goldingen i Kurland. Hertigen av Holstein hade redan i slutet av november 1701 lämnat armén och rest till Stockholm, han befann sig alltså överhuvudtaget inte på samma sida Östersjön i januari 1702. Kungens och hertigens besök i Mitau gick av stapeln den 12 augusti 1701, alltså mer än fem månader före det att ovan nämnda brev skrevs. Som vanligt är det inte mycket som hänger ihop. För närmare uppgifter, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref, s. 52-53 och Adlerfelts Karl XII:s krigsföretag 1700-1706, s. 74. Sidan 210: Kungen studerar medaljer och det läses hyllningsverser. Torde vara helt påhittat, men källangivelser mottas tacksamt. Problemets lösning ligger i Axel Strindbergs bok Bondenöd och stormaktsdröm:
Som nämnts i föregående not vistades hertigen vid det aktuella tillfället i Sverige. Sidan 210-211: Podberecki anländer. Nedanstående exempel torde vara ganska typiskt för hur Brunner har använt "Bagdad-Bob". Sakuppgifterna bygger på "Bobs" redogörelse, till och med ordalydelsen har betydande likheter. Som extra krydda och stöd för sin tes har Brunner sedan lagt till en utkastning och ett par drastiska uttryck.
Till detta kan läggas att "Podberecki" (som torde ha hetat Aleksander Jan Drucki-Podbereski) alltså ska ha varit utsänd av "republiqvanter", d.v.s. det parti som bekämpade familjen Sapieha - vilken var en av Karl XII:s främsta potentiella litauiska bundsförvanter. Wisocki-Hochmuth berättar i sin dagbok att delegationen trakterades med musik och såväl anlände som avreste under vederbörliga ceremonier, se Karolinska krigares dagböcker II, s. 134-135. Att Brunner skriver "republiken" torde bero på att han inte har förstått termen "republiqvanter". Sidan 211: Potocki anländer. Ett annat exempel på hur viktig "Bagdad-Bob" är, även i detaljerna.
Sidan 211: Karl XII i Birsen, iakttar sceneriet och studerar Gustav Adolfs dagbok. Här vill jag sätta ett frågetecken för dagboken, mig veterligt existerar det inte någon sådant. Citatet torde istället komma från något brev. Sidan 211: Historien om den tyske översten och majestäternas orgie. Låter fiktiv, men osvuret är bäst. Sidan 212: Ståthållare Strömfelt begär förhållningsorder angående magasinet vid Ismene. Kungen blir rasande över arméledningens hämnd. Eftersom Karl XII tydligen i detta läge ska befinna sig i Birsen, varifrån han avmarscherade 21/8 1701, är detta galet. De första verkligt tydliga indicierna på att planen att gå mot Ryssland hade övergetts är från mitten av september 1701. Den 17 september beordrades Strömfelt att t.v. inställa arbetena vid Ismene. Naturligtvis är talet om arméledningens hämnd ett rent påhitt, Karl XII var arméledningen. För frågan om när beslutet att inställa det ryska fälttåget togs, se bl.a. Jonassons uppsats Från Narva till Njemen. Sidan 212: Marschen till Grubin. Ett litet exempel på beroendet av "Bagdad-Bob."
Grubin eller Grobin, numera Grobina, ligger ca 10 km öster om Liebau (Liepaja). Orten hade hållits besatt av svenskarna under Douglas operationer i Kurland på Karl X Gustavs tid. Adlerfelts uppgift bör nog tolkas så att slottet förstörts redan då. Sidan 212: Kungen får med ilkurir besked om Schlippenbachs seger vid Rauge. Som Karl XII på sidan 213 besiktigar hamnen i Grubin den 7 september måste han i konsekvensens namn ha fått beskedet dessförinnan. Som striden stod den 5 september och det mellan Grobin och Rauge är (fågelvägen) ca 400 km måste kuriren sannerligen ha ridit snabbt, särskilt som Schlippenbachs rapport om striden är daterad 6/9, se C. v. Rosens Bidrag till kännedom om de händelser som närmast föregingo svenska stormaktsväldets fall, del II:2, s. 22. Som en jämförelse kan nämnas att en skrivelse från H. R. Horn i Narva, daterad 2/8 1701 anlände till kungens högkvarter i Bauske den 8 augusti. Mellan Rauge och Grobin torde det vara ungefär lika långt varför Karl XII knappast kan ha känt till striden vid Rauge förrän kring den 12-13 september. Nu kan detta tyckas vara en oviktig detalj, men Brunner skapar genom sin förskjutning av tidsperspektivet emellanåt situationer där Karl XII påstås känna till händelser på andra platser i lägen då han inte kan ha gjort detta. Den reaktion på dessa nyheter som Brunner i sådana lägen målar upp blir förstås helt fiktiv, vilket i sin tur påverkar totalbilden. Därför har även egendomligheter av den här typen en betydelse. För övrigt torde förklaringen till just detta med den blixtsnabbt informerade Karl XII ha sin grund i Adlerfelt. Denne försöker nämligen hålla sina anteckningar strängt kronologiska, oavsett var någonstans en händelse inträffar. Striden vid Rauge läggs alltså in på den tidpunkt den inträffar, inte när Karl XII (och Adlerfelt själv) först underrättades. Som Brunner följer Adlerfelt ser det likadant ut i Carolus Rex. Sidan 212: Karl XII ger order om att Schlippenbachs armé ska förstärkas. Detta skedde den 16 september. De åtgärder som vidtogs var följande: delar av garnisonerna i Mitau och Wolmar skickades till Schlippenbach. Dahlbergh beordrades sända 937 man och Axel de la Gardie beordrades att skicka Österbottens stånddragoner. Schlippenbach blev också generalmajor och fick rätt att själv utfärda officersfullmakter. Sidan 212: Polens småadel under starosten av Samogotien, Georg Oginsky, anslöt sig till den falske August. Här har vi egentligen två egendomligheter. Oginski stod i spetsen för det litauiska motståndet mot bröderna Sapieha, inget annat. Det andra problemet är namnformen. Något längre ned talar Brunner om "Benedykt" och "Kazimierz Sapieha" och inte om "Bengt" eller "Casimir". Ska man alls välja de namnformer som brukas numera, t.ex. i Polski Slownik Biograficzny, bör detta rimligen ske konsekvent. "Georg Oginsky" bör alltså heta "Grzegorz Antoni Oginski", inget annat. Detta växlande mellan nutida polska och äldre svenska namnformer måste betraktas som en konsekvens av arbetsmetoden. Skriver man sig framåt genom att klippa itu äldre och nyare verk av varierande karaktär blir resultatet självklart bl. a. en mängd inkonsekventa titlar och namnformer. Orsaken till felet "Polens småadel" är att Fryxell bara talar om "småadeln" och Brunner har inte förstått/brytt sig om att försöka förstå att det handlar om "småadeln" i Litauen. Sidan 212-213: Familjen Sapieha i besvärligheter.
Sidan 212-213: Familjen Sapieha ber Karl XII om hjälp. Casimir Sapieha skickade ett brev daterat Tykocini 8/9 (nya stilen), d.v.s. 29/8 svenska stilen. Tykocin är en plats som ligger ca 40 km väster om Bialystok. Avståndet dit från Grobin torde ungefär det samma som mellan Grobin och Rauge, Karl XII:s åtgärd att den 7 september sända överste Hummerhielm med 600 man in i Samogetien måste alltså ha utfärdats närmast omedelbart efter mottagandet av Sapiehas skrivelse. Sett ur perspektivet att kungen önskade avsätta August var det naturligtvis högst välkommet att en fraktion i Litauen bad om svensk intervention. För mer om detta se bl.a. Bidrag till kännedom..., del I, s. 17. Att Karl XII skulle ha känt sig äcklad av bröderna Sapieha är förstås helt obelagt. Som målet var att avsätta August torde Karl XII i detta läge ha välkomnat alla som kunde ge honom bistånd i det avseendet. Som synes är också kronologin egendomlig. Sidan 213: Kungen inspekterar Grubins hamn. Som Adlerfelt så riktigt nämner handlade det om anläggningar vid hamnstaden Libau, ca 1 mil väster om Grubin. Sidan 213: En timma dagligen ägnas åt regeringsbestyr i Pipers tält. Detta kommer direkt ur Fryxell (1856), del 21, s. 157 - med undantag för att Fryxells "rum" bytts ut mot "tält". Källa är ett franskt ministerbrev från 10/11 1701, alltså två månader senare än övriga händelser som beskrivs här. I november låg högkvarteret i Würgen. Den franske diplomaten är Bonac. Sidan 213: Hummerhielm instrueras att hålla god disciplin, d.v.s. hota och plåga de godsinnehavare som stöder August. Detta är hämtat ur Jonassons artikel Från Narva till Njemen. Där sägs dock att Hummerhielm beordrades att hålla god disciplin, men godsinnehavare som han märkte höll med August skulle hotas och de skulle man "på allt sätt söka att molestera". Något annorlunda än Brunners uppgift, med andra ord. Sidan 213: Kungen erfar att expeditionen till Arkhangelsk misslyckats. Detta är direkt felaktigt. Från högkvarteret i Würgen skrev Karl XII den 7 november 1701 till Amiralitetskollegium och påpekade att han dittills inte fått minsta underrättelse från dem om vad som hänt, se Ernst Holmbergs artikel i Karolinska förbundets årsbok 1918. Sidan 213-214: Ryska trupper intränger söder om Peipus. Gottlieb Roos slår tillbaka dem. Detta är alltså en händelse som utspelade sig den 5 september, samtidigt med striden vid Rauge (se sid. 212). Roos stod vid Rappin med sin avdelning. Sidan 214: På Faustadagen hålls en stor gudstjänst, predikoämnet är Josua 23:9-11. Faustadagen inföll fredagen den 20 september detta år. Uppgiften kommer från Fryxell (1856), del 21, s. 156 f. Höll man stora gudstjänster på en vanlig vardag? Leonhard Kagg berättar i sin dagbok att man den 17 september firade tacksägelsefest för Dünaövergången. Enligt Kagg var ottesångens text 2:a Mosebok 17:15, högmässan psalm 66:5-7 och aftonsången psalm 72:18. Frågan är om inte detta är samma händelse. Sidan 214: Kvarteren är trånga och sjukdomar härjar. Låt mig göra ett experiment och plocka motsvarande meningar hos Fryxell.
Sidan 214: Kraven på Kurland. Avsnittet mer eller mindre direkt hämtat från andrahandskällan Fryxell:
Sidan 214-215: Hård disciplin råder.
Källan är tydlig. Det är lätt att förstå att en enda strängt straffad soldat verkligen inte dög, utan att det fick bli "mången" istället. Sidan 215: Farfar Gustav II Adolfs tält anländer. Fryxell nämner farfars tält i del 21, s. 157. Fryxell var dock klar över vad denne farfar egentligen hette, nämligen Karl Gustav.
Hur kan man använda Fryxell som underlag på det här viset och sedan byta ut farfars namn?? Sidan 215: Adlerfelt skriver i krigsdagboken. Som tidigare nämnts var Adlerfelts projekt förvisso understött av Karl XII, men det var inte via honom som den officiella propagandan gick. Några löss hittar man förstås heller inte i hans uppteckningar. Sidan 215: Främmande sändebud anländer och förväntas, kungen rymmer. Kungen gjorde sin utflykt den 5 oktober, enligt Adlerfelt. Den 9 hade Cranenbourg sin audiens och mot slutet av månaden fick Bonac företräde. Att utflykten blir en rymning blir förstås mot den bakgrunden ganska osannolikt. Kungens besked efter audienserna blev att vidare förhandlingar var Kanslikollegiums bord, en principiell inställning han hade deklarerat för samtliga främmande sändebud. Sidan 216: Meijerfelt får motta ett tack från Sapieha.
Några små detaljer är värda att notera. Först att Jonasson nämner två olika ombud, ankomna med ett par veckors mellanrum. Brunner slår samman dem till ett ombud, men beaktar inte konsekvenserna. I rad nämns storskattmästaren, men i sista raden är det plötsligt dennes bror som lägger fram förslag. Sedan är det ett ombud, men "de" som förslår. Sidan 216: Fem svenska transportskepp förliser, 800 drunknar. Kungen beser liken och svär över missödet. En intressant skröna. I verkligheten förhöll det sig dock väsentligt annorlunda. I sin uppsats De militära transporterna över Östersjön under stora nordiska krigets första skede redogör Sven Grauers för de verkliga förhållandena. Två infanteriregementen och ett kavalleriregemente skulle överskeppas från Kalmar och Karlshamn. Debarkeringsort var Libau och dit kom också infanteriet utan missöden. Halva kavalleritransporten råkade däremot ut för dåligt väder och örlogsfartyget Wismar slogs sönder och strandade söder om Windau. Även tre transportfartyg förolyckades. Några egentliga manskapsförluster tycks man dock inte ha lidit. Det drabbade regementet var Södra skåningarna, som enligt rapport från regementschefen till Karl XII förlorade 374 hästar samt en del utrustning, se Kungl. Skånska Dragonregementets historia, del II, s. 101. Kungen var säkert inte glad över förlusten av hästarna, ett avsevärt avbräck för det drabbade regementet. Däremot behövde han alltså inte förbanna några drunknade knektar, vilket f.ö. framgår av Adlerfelts verk. Sidan 217: Meijerfelt rapporterar.
Sidan 217-218: Striden med Oginskis folk. Dräng klyvs. Likbesiktning. Det hela är hämtat från Adlerfelt, s. 81 f. Ja, förstås minus den kluvne drängen och likbesiktningen. De uppgifterna betraktar jag tills vidare som rena fantasier. Enligt Kungl. Lifregementets till häst historia, del 3, s. 171, förlorade dock svenskarna 30 man i stupade. Striden stod 4/12 1701. I Adlerfelt står dock att kungen befallde att sadla av hästarna, inte att han befallde att sadla dem. Formuleringen "mången till häst utan rock och skjorta men med värjan i sidan" är också något underlig. Det ska inte vara "skidan" eller "vid sidan"? Sidan 218: Kungen besätter Kelms och bränner folk i källarna. Också Adlerfelt, s. 82. Förstås minus bränningen av folk i källarna, vilket likt den kluvne drängen tills vidare får hänföras till fablernas värld.
"Minera"? - ska det möjligen vara ruinera? Sidan 218: Horn väntar i Kovno. Horn fick 26/12 1701 kungens order att stanna kvar i Montweliszki, enligt v. Rosen I, s. 20. Detta är enligt samma källa en plats som låg 2,5 mil från Kejdany. Den 27 kom Karl XII med en svit av 7 man + Rehnskiöld till Kejdany, dit han tagit sig från Kovno (Kaunas) - en ritt på ca 5 mil i ett område som inte var under svensk kontroll. Det var alltså Karl XII, inte Horn, som uppehöll sig i Kovno. Sidan 219: Kungen, Horn och 50 man tar sig tillbaka till Kurland. Här råder uppenbarligen viss förvirring. Rosen säger att Karl XII eskorterades av Horns avdelning, nästan 500 man. I Kungl. Lifregementets till häst historia, del 3, s. 171 sägs att kungens åtföljdes av enbart 10 man. Att ingen vågade eller mäktade hindra ritten har Brunner lånat från Fryxell (1902) 21, s. 165: "ty ingen vågade eller mäktade hindra hans ridt." Sidan 219: Piper visar brev från kardinalprimasen vid kungens återkomst (30/12 1701). Detta förefaller vara grundat på något slags missförstånd. Kungen skrev förvisso till kardinalprimasen 6 och 8/1 1702, men dessa brev handlade om Oginskis framfart och den förestående inmarschen i Polen, se Jonasson s. 258. Något nytt brev från kardinalprimasen synes inte ha existerat. "Årets näst sista dag" hade f.ö. varit mer korrekt. Sidan 219: Piper berättar om nederlaget vid Erastfer. Striden stod den 30 december 1701, kungen kan alltså inte ha fått veta vad som hänt samma dag. I synnerhet som v. Rosen, del II, s. 40, anger att Schlippenbach avsände sin relation först 2/1 1702. Denna skrivelse besvarade Karl XII 9/1 1702, vilket torde ha varit kort efter att han fått den i sin hand. Sidan 219: Stridsskildringen. Berättelsen följer mycket nära Fryxells i (1856), del 22, s. 8 f., men det finns också vissa inslag av Adlerfelt:
Sidan 220: Piper berättar att 1 200 karoliner har stupat vid Erastfer. 3 500 ryssar har fallit. Enligt Schlippenbach förlorades 5 à 600 man, se Otto Sjögrens artikel i Historisk tidskrift 1896, s. 308 f. Enligt Bespalovs Bitvy severnoi vojny, s. 32, stupade 1 000-1 400 svenskar, medan ryssarna ska ha förlorat 400-1 000 man. Nu är de verkliga förlustsiffrorna en sak och vad Karl XII fick veta en helt annan sak, ryssarnas förluster bör man ju på svensk sida ha haft ganska osäkra uppgifter om. . Sidan 220: Karl XII vill snarast förklara republiken krig. Nja, Karl XII ville avsätta August, helst tillsammans med republiken, men om så krävdes var han beredd att göra det mot republikens vilja och på polsk mark. Däremot ville han förstås inte ha ett öppet krig med republiken, i själva verket poängterades i diskussionerna med dess företrädare värdet för båda parter av att August avsattes, se till exempel G. Jonassons Karl XII:s polska politik 1702-1703, s. 50 f. Sidan 220: Kungen läser Stenbocks brev. Denne skriver: "På 15 månader har jag inte lyft ett öre av min lön. Gud give att freden vore sluten." Källa är Åbergs & Göranssons Karoliner, s. 99. Första meningen är översatt ur ett brev på franska, daterat 8/12 1701, se Magnus Stenbock och Eva Oxenstierna, del 1, s. 189. I Karoliner anges att den senare meningen är ur ett brev skrivet strax efter övergången av Düna, alltså flera månader tidigare. Sidan 220-221: Kungen och hertigen av Holstein leker krig. Uppgiften hämtad ur Fryxell (1856), 21, s. 158 f. Källan för uppgifterna ska vara ett danskt ministerbrev av den 4 januari 1702. Brunner förlägger uppenbarligen händelsen till de första dagarna av januari 1702. Stämmer detta? Nej, det gör det (naturligtvis) inte. Hertigen av Holstein lämnade det svenska högkvarteret i Würgen de sista dagarna i november 1701, se exempelvis Stenbocks brev till hustrun av den 25/11 1701 eller Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 50. Wisocki-Hochmuth säger i sin dagbok att hertigen avreste den 27 november, se Karolinska krigares dagböcker II, s. 136. Hertigen återvände till armén i slutet av mars 1702, se Adlerfelt s. 92. Berättelsen är alltså fullständigt omöjlig, den kan inte ha inträffat vid angiven tid - om den alls har ägt rum. Källan, en dansk diplomat, torde gissningsvis ha befunnit sig i Stockholm varför hans uppgifter om händelserna i det svenska högkvarteret på andra sidan Östersjön knappast var grundade på någon intim kunskap om det han beskrev. Man kan till exempel jämföra med den komplett felaktiga uppgiften rörande avseglingen från Karlshamn på s. 148-149, vilken grundas på samme Fryxell och av honom anförda uppgifter ur ett annat diplomatbrev. Sidan 221: Rosidors teatertrupp ankommer till högkvarteret och spelar komedi den 5/1 1702. Något sådant nämns inte i t.ex. Gunilla Dahlbergs Komediantteratern i 1600-talets Stockholm, som ändå innehåller en hel del uppgifter om detta teatersällskap. Sidan 221-222: Auroras instundande besök annonseras. Den 30-åriga skönhetens förväntade ankomst upprör kungen. Frans G. Bengtsson skriver att Fryxell angivit hennes ålder till 30 år, vilket dock inte stämmer med nationalupplagan från 1902. Däremot finns den i första upplagan (D. 21, s. 181), vilket i sin tur bör betyda att det är denna upplaga som Brunner använt. Aurora var i själva verket född den 28 april 1662 och var alltså nästan 40. Jag misstänker starkt att Fryxell här har gjort ett rent skrivfel. Sidan 223: Armén marscherar mot Goldingen.
Sidan 223: Gemaken i slottet i Goldingen har värmts upp för kungens behov. I Ernst Hennings Geschichte der Stadt Goldingen in Kurland (Mitau, 1809) sägs att slottet dels hade tömts av hertigen, dels hade hunnit härjas av svenskarna vilka besatt det redan i augusti 1701. Kungen tog därför sitt högkvarter i ett hus ägt av borgmästare Stavenhagen. Adlerfelt säger däremot att kungen tog sitt kvarter på slottet. Sidan 223: Svenska trupperna stöter samman med Oginskys folk vid Bauske och Seelburg, kungen följer därför trupperna in i Samogotien (sic). Bauske och Seelburg låg i Kurland, det senare vid Düna nära Kokenhausen. Kungens marsch gick i motsatt riktning, åt sydost. Sidan 224: Till kansliet ansluter en snorig Piper, Hermelin och Adlerfelt. Adlerfelt tillhörde inte kansliet, Hermelin anlände först kring den 10 mars, se Olssons avhandling s. 166. Däremot kan Piper förstås ha varit snuvig. Sidan 224: Riksdagen upplöses vid budet om den svenska inmarschen. De båda sakerna inträffade ungefär samtidigt, vilket utesluter detta. Sidan 224: Vitzthum anländer.
Sidan 224: Vitzhum erbjuder betalning för alla krigskostnader och Litauen fram till Njemen.
Gustaf Jonasson, som tittat närmare på både Aurora v. Königsmarcks och Witzthums beskickningar i Karl XII:s polska politik 1702-1703 (Stockholm, 1968) har inte funnit några spår av dylika konkreta utfästelser. Däremot gick sådana rykten och från det svenska kansliets sida sökte man underblåsa dem för att åstadkomma en splittring mellan republiken och August, se Jonasson s. 31 ff. Sidan 224-225: Witzthum arresteras och berövas maten som tillagats av greve Tarlo. W. saknade pass och blev därför arresterad, men hövligt behandlad. Bemötandet torde också ha varit avsett att visa för republiken att Karl XII menade allvar med avsättningen av August och alltså inte tänkte sälja ut de som agerade mot August nere i Polen. Se vidare Jonasson, s. 30 ff. Någon matberövning synes inte ha skett. Det är riktigt att W. hade befogenhet att erbjuda vissa svenskar pengar mot bistånd, men inget säger att dessa skulle ha varit benägna att anta erbjudandet. Kungens uppfattning om August torde ha stått klar för alla. Deras skräck refereras av Fryxell (1856), del 21, s. 186, som bygger på ett franskt diplomatbrev från 20 april 1702, en i sammanhanget osäker källa. Stanislaw Tarlo kallas i varje fall i en del svenskt material för kronköksmästare (kuchmistrz koronny), vilket är ungefär "hovmarskalk". Synbarligen var denne Stanislaw Tarlo son till vojvoden av Smolensk och brorsons son till vojvoden av Lublin Stanislaw Tarlo, se KFÅ 1915, s. 141. För mer om Tarlo, se http://www.karlxii.se/GH_ShowArticle.asp?HID=113&KW=tarlo. En sak är i alla fall säker, Tarlo rörde inte i Karl XII:s grytor. Felet kan tyckas som en bagatell, med enligt min mening visar det hur ringa känsla för tiden som Brunner har. En polsk greve som står och lagar mat i Karl XII:s kök??? Sidan 225: Kungen visar redlighet, som har en märklig och skrämmande verkan. Man förvånas över att finna så mycket av den varan hos en 19-årig yngling. Detta ska man förstås inte tro att Karl XII själv sagt, det är istället inspirerat av Fryxell: "Redan förut mycket förbehållsam och misstrogen, blef han det hädanefter än mer, så att man förvånades öfver att finna dessa egenskaper hos en blott nittonårig yngling", (1902), del 21, s. 175. Sidan 225: Hertig Fredrik roar sig med horor, snöbollskrig och annat. Kungen blir gramse och anställer upprensning. Hertigen blir synbarligen syrak och avviker. Här var det inte många rätt. Hertigen av Holstein hade lämnat högkvarteret i slutet av november 1701 och återvände först 23/3 1702. Hela historien är därför totalt omöjlig. Sidan 225: Samogotiens adel förbjuds att uppträda med svärd i sidan. Vem vill uppträda med ett svärd i sidan? Det är återigen Fryxell och slarv som spökar.
Sidan 225-226: Kungen bryter upp mot Warszawa och möter på vägen kammarherre Sacken. Sacken kom till högkvarteret i Bilewicze 12/3 1702. S. fungerade som den utsända beskickningens sekreterare, men medförde också speciella förhandlingsuppdrag från kardinalprimasen, se Jonasson s. 45 ff. Brunners skildring är här komplett missvisande och direkt felaktig. Så fick Sacken närmast omedelbart framföra sitt budskap till Piper. I detta ingick av allt att döma också en anhållan om att de svenska trupperna skulle fortsätta sin marsch in i Polen och likaledes en önskan om ett svenskt angrepp på Sachsen, se Jonasson s. 46 ff. Det Brunner inte inser är att Karl XII kunde verka indirekt, utan att personligen sammanträffa med olika representanter för diverse nationer, fraktioner och makthavare. Genom att klargöra sin inställning, inhämta upplysningar om vad som föreslagits och om vad som diskuterats kunde han agera genom männen i kansliet, utan att för den delen personligen närvara vid alla förhandlingar. Personliga sammanträffanden hushållade han med, säkert för att spara tid, men förmodligen också för att de som trots allt beviljades skulle framstå som så mycket mer betydelsefulla. Således träffade Karl XII den 21 mars 1702 bröderna Sapieha och diskuterade i enrum med dem i 3 timmar. Därefter utfärdade han instruktioner för fortsatta diskussioner på lägre nivå, se Jonasson s. 39. Sidan 226: Kurir från Hummerhielm, kungen marscherar. Högkvarteret låg i Bilewicze 17/2-24/3. Hummerhielms strid vid Jesna stod före den 5 mars, då han i brev från Kowno underättade kungen om det inträffade. Mellan Kowno och Bliewicze är det ca 7 mil, varför en kurir bör ha nått fram på ett par dagar. Kungens svar till Hummerhielm är också daterat 7/3. Någon kunglig förflyttning pågick inte vid den här tiden. För mer se v. Rosen, del I, s. 30. Sidan 226: Avdelningar skickas fram till Hummerhielm. Detta är också kronologiskt galet. Order till Upplands regemente utfärdades 1/3 1702 och generallöjtnant Liewen ankom till Kowno 8/3, då han också övertog befälet. Se v. Rosen, del I, s. 30. Sidan 226: Hummerhielms olycka. Denna inträffade vid byn Dorfsnicki den 14 mars. Nyheten torde ha nått Kowno tidigt påföljande dag. Kungen torde ha nåtts av beskedet ytterligare ett par dagar senare. Den 19 synes han ha givit de först direkta orderna om uppbrott, se Adlerfelt s. 92. Sidan 226: Kungen i Kowno, delges nyheten om Hummerhielms olycka. Dit kom han den 27 mars 1702, se Adlerfelt s. 93. Kronologin blir här utomordentligt egendomlig, då kungen ju redan en dryg vecka dessförinnan underrättats om Hummerhielms missöde. Sidan 227: Kungen utfärdar order till Stenbock och Mörner. Dessa order utfärdades redan den 9 mars och de båda herrarna stod i Vilna redan den 26, dagens innan kungen kom till Kowno. Kronologin är åter helt förvirrad, se v. Rosen s. 29 f. När det sedan gäller orderns innehåll så säger v. Rosen att den instruerade Mörner och Stenbock att marschera till Wilna och den Wilkomirske distrikten för att sammanskaffa "portioner för 40/m man på 2 à 3 månaders tid", vilket onekligen låter mycket mer plausibelt än Brunners "attackera och nedgöra allt de kunde finna" - särskilt mot bakgrund av att v. Rosen citerar direkt ur Riksregistraturet. Jag har f.ö. kontrollerat och v. Rosens redovisning är korrekt. Sidan 227: Kungen rider till Jürgensburg och träffar bröderna Sapieha. Mötet ägde rum i en by nära Jurburg den 21 mars 1702, se Jonasson s. 39. Jurburg ligger vid Memel, ca 4 mil sydväst Bilewicze och 7 mil väster om Kowno. Kronologin är ännu inte i fas med verkligheten. Sidan 227: Hertig Fredrik anländer till Kowno. Han anlände den 23 mars, till högkvarteret i Bilewicze, och alltså inte i Kowno. För detta, se Adlerfelt, s. 92. Glädjande nog tycks vi i alla fall vara på väg framåt igen. Sidan 228: Armén marscherar mot Dorfnicki. Fyller vagnar med dyrbarheter. Inspirerat av Fryxell (1856), del 21, s. 194. Avståndet mellan de båda orterna är bara ett par mil och svenska trupper hade redan under flera månader vistats i området. Att man skulle ha kunnat fylla vagnar med silver, guld och mynt ter sig därför osannolikt. Sidan 229: Kungen inspekterar de döda. Gör som kejsar Germanicus som vid Ems begravde benen efter Varus soldater. Först är det förstås så att Germanicus inte var kejsare. Den som jämför med Germanicus är Anders Fryxell och Claes Adelsköld, inte svenska generaler. Sidan 229: Kungen låter bränna ned byn, inklusive kyrkan därför att den var katolsk. Ortens kvinnor injagas i lågorna. Det här är ett i sin enkelhet ganska typiskt exempel på Brunners tillvägagångssätt. Såväl Fryxell som Adelsköld behandlar besöket i Dorfnicki och det faktum att kungen lät bränna ned byn. Några innebrända kvinnor finns det dock inte där. Adlerfelt säger att man brände byn, "på kyrkan när". Inga kvinnor där heller. Samma sak gäller f.ö. för Kagg, vars dagbok också berättar om bränningen. Wisocki-Hochmuth, synbarligen mycket initierad så länge han orkade föra en ordentlig dagbok, säger också att kyrkan skonades. Man kan göra en observation: enligt Brunner brändes kyrkan därför att den var katolsk. Hur många katolska kyrkor fanns det i Litauen och Polen i början av 1700-talet? Detta är komplett och totalt absurt som motiv. Dessutom, till dess att källhänvisningar presenteras föredrar jag att fria, och förmodar alltså att kyrkan skonades. Att man skulle ha innebränt kvinnorna tror jag än mindre på, till dess att motsatsen bevisas. Sidan 229: Punitz bränns. Här ser man också en egendomlighet. I Dorfnicki ska kvinnorna ha piskat de svenska soldaterna och innebränns som hämnd. I Punitz ska bönderna däremot ha slagit ihjäl svenska soldater, men där bränner man bara. Låter som en inkonsekvens, lätt uppkommen när man i hast fabulerar. Orten bör nog dessutom heta "Punie", i enlighet med Adlerfelts stavning. Orten heter nu "Punia", se t.ex. här: URL: http://discovery.ot.lt/cfair99/zymiosvt/baznyc/a_punbaz.htm (2006-0715). Få man tro uppgifterna där skonade svenskarna kyrkan i Punia. Adlerfelt säger f.ö. att "prästen" angivit svenskarna, inte att "prästerna" gjort det. Sidan 229: Överfallet i "Punitz" har skett under begravningsakten i "Dorfnicki". Att döma av Gyllenkrooks berättelse och Stenhammars regementshistorik skedde överfallet den 11 mars. Sidan 229: Kungen stannar i Olila (5/4 1702). Platsen torde ha hetat "Olita", så stavar Adlerfelt namnet. Orten heter nu "Alytus". Sidan 229-230: Kungen underrättas om massakern i Vilna. 10 ryttare vid Vetlanda kompani mördade. Denna ägde rum den 6 april. Kuriren kan rimligen inte ha nått fram så fort, det handlar om en sträcka på över 8 mil. Uppgiften om de mördade återfinns i Karoliner, s. 101. Den torde likväl vara felaktig. Dels ingick Smålands kavalleriregemente i en styrka under Nieroths befäl och denne nådde Vilna först den 17 april, dels rör anteckningarna i rullan något som ska ha inträffat den 23 mars, alltså två veckor tidigare (se Generalmönsterrullan 1706). Nieroth stod den 28 mars i Kejdany, ca 5 mil norr om Kowno. Det hela måste alltså rimligen ha inträffat i det området, dit regementet bör ha anlänt i mitten av februari. Sidan 230: Karl XII rycker genom Grodno. Som framgår av Adlerfelts redogörelse lämnades Grodno på vänster sida genom att man gick från "Liepuni" till "Sopotskini". Förstnämnda ort torde vara dagens Lipliunai på gränsen mellan Litauen och Vitryssland och sistnämnda plats lär vara identisk med Sapockin i Vitrysslands nordvästra hörn. Från Sapockin till Grodno är det en dryg mil. Sidan 230: Kungen håller audiens i Dlugovice, en 5 mil lång och några hundra steg bred ort (24/4 1702). Adlerfelt talar om polska mil, vilket tydligen var 7 146 meter. Låter egendomligt även detta. Tydligen ska det dock ha varit fråga om en rad olika byar som låg efter varandra, se v. Rosen I, skiss 5. Sidan 230: Bengt Oxenstiernas memorial anländer. Detta är med all säkerhet felaktigt. Det sändes först till Erik Dahlbergh i Riga, för vidarebefordran till Magnus Stenbock vilken sedan skulle överlämna det till Piper. Dahlbergh bekräftade mottagandet den 20 april, men Stenbock var under april i Vilna och kom inte fram till högkvarteret förrän dagen före slaget vid Kliszów. Förmodligen har det nått Karl XII först i Krakow vid månadsskiftet juli/augusti, se v. Rosen del 1, s. 47. Sidan 230-231: Bengt Oxenstiernas memorial. Detta är ett fall som förtjänar lite extra uppmärksamhet. Själva memorialet är mycket långt, Fryxell säger 8 1/2 tätt tryckta foliosidor. Brunner ger ett citat på ca 25 rader. Vad är då hans citat? Är det en egenhändig sammanfattning eller är det kanske ett utdrag ur brevet? Brunner ska ju ha gått direkt till källorna. Nej, det är alltså en förkortning av det referat som Fryxell ger i (1902), del 21, s. 180 ff. (eller 24(1857), s. 33 ff) . Själva memorialet är tryckt hos Nordberg, som borde ha varit en naturlig startpunkt för Brunner. För säga vad man vill om Fryxell, men någon förstahandskälla till Karl XII:s historia är han inte. Fryxells referat är dessutom missvisande, eftersom det framställer memorialet såsom innehållande en varning för den mäktiga ryska grannstaten. I själva verket är det snarast så att Oxenstierna förutser att Karl XII, väl befriad från kriget med August, inte ska få några nämnvärda problem med att tvinga tsaren till fred med landavträdelser: "Hwad wedkommer säkerhetspuncten för det tillkommande med denne Konungen i Pohlen, så skulle igenom Eders Maij:tts wänners efftertryckel:e concurrence, och wäl medel finnas, hwar igenom han aldeles skulle kunna sättjas utur tilstånd, Ed:s Maij:tt här effter at kunna skada; Willjen och lusten lärer dess utan wara honom tämmel:n förgången at gripa Eders maij:tt an, sedan han Eders Maij:tts hieltemod proberat haf:r och förmågan lärer jämwäl felas honom der til, sedan hans credit så hoos Republiquen som öfwer alt i werden förswagadt är, och särdeles der Eders Maij:tt skulle hafa den lyckan dess förfäktare Czaren med Guds hielp i det tillstånd sättja at han här eff:r så litet lärer kunna Eders maij:tt skada, som sina wänner hielpa ; Och som altså Eders Maij:tt på detta sättet, utan bekostnad, mödo och fahrlighet kunde wara säker at erhålla sit ändamåhl, både til satisfactionen och säkerheten, af dess ena fiende Konungen i Pohlen , Så kunde emedlertid Eders Maij:tt nyttia lägenheeten at wända dess victorieuse wapn emot den andra neml:n Ryssen, hwarest mer avantage för Eders Maij:tt skulle wara at förwärfwa ; Ty på den sidan kan Eders maij:tt sig utwidga, utan at gifa jalousie åt någon, hwilket et stort moment är i alle desseiner som med bestånd skola utföras ; och pläge de Potentater som giöra Conquester, först öfwerwäga om de upwäckja andre mächtige Potentaters missnöje och om de intenderade inkräktningar och sträfwa emot deras interessen, det wara sig i handel ell:r Stadzwäsende, ty om så är, äre the intet beständige, utan förfalle snart igien ; dette hafwer Eders Maij:tt på den Ryska sijdan ei at befara, och skulle man förmoda, att der Eders Maij:tt har ryggen fri för Republiquen Pohlen, och får bruka dess force allena emot Czaren, Ed:s Maij:tt igenom des tapperhet med Gudz hielp, snart skulle komma tilrätta med honom, och obligera at ingå de conditioner Eders Maij:tt täckes honom föreskrifwa, neml. at afträda Eders Maij:tt til dess satisfaction pro praeterito, och til dess securitet för det tillkommande, det som Eders maij:tt lärer skatta för dess convenance, och nödig wara till en god Barriere, hwarigenom dess Undersåtare kunde sättjas a Couvert för alle widare insulter. Uthaf zarens betwingande skulle ännu den store avantagen dragas, at Eders Maij:tts andre grannar som med en Kädjehund, den de effter deras behag kunde emot Swerige släppa lös, skulle med det samma blifwan fogl:re och spakare ; der nu således igenom Gudz bistånd, Ryssen wore dämpat, och på den Pohlniske sijdan, ännu med satisfactionepuncten skulle harpa ; Så kunde då den saken, om E:s Maij:tt så efft:t tidernas beskaffenhet så skulle godt finna, med Konungen i Pohlen åter igen företaga och prosequera, wore det och emot republiquen sielf, hwilka då så mycket snarare skulle beqwäma sig till raison, eller och der till kunna bringas. " Sidan 231: Kungen som Nimrod. Detta har förstås inget med verkligheten att göra, som visats ovan vet man inte ens säkert när kungen fick läsa memorialet. Detta med Nimrod kommer möjligen från Axel Strindbergs Bondenöd och stormaktsdröm, vilken är uppfylld av exempel ur dåtida hyllningsdikter. Sidan 231: Polska legationen får företräde. Lipski, Vitebskij, Tarlow, Oginsky och Crispin talar. C. v. Rosen har i del 1 av Bidrag till kännedom om de händelser..., s. 37, en lista över deltagarna i beskickningen. De var wojwoden av Kalisz greve Felix Lipski, wojwoden av Vitebsk Andreas Casimir Kryszpin, vår gamle bekant Stanislaw Tarlo (Karl XII:s kock), starosten av Gorzdow Casimir Oginski och starosten av Plungiany Casimir Kryszpin. "Vitebskij" är alltså inget namn, Adlerfelt som är Brunners källa har här uppenbarligen rört till det hela - och lurat Brunner. En annan fråga är förstås om Adlerfelts lista är riktig, fler varianter finns på andra håll: http://www.karlxii.se/GH_ShowArticle.asp?HID=204. Sidan 232: Karl XII lämnar Dlugovice och beger sig till en avlägsen del av hären nära Warschau. Som Adlerfelt berättar begav han sig till den del av armén som kommenderades av Spens. Spens marsch gick först mot Brest-Litovsk, d.v.s. närmast rakt söderut. Särskilt "nära Warschau" blir ju inte det. Sidan 232: Rehnsköld, Liewen och Stenbock avråder från marschen mot Warszawa. Stenbock befann sig sedan i slutet av mars månad hos Mörner i Vilna och återvände till huvudarmén dagen före Kliszów. Det är alltså högst osannolikt att han just i detta läge kunde framföra några åsikter. Uppgiften om de tre herrarnas åsikter i frågan är hämtad från Fryxell (1902), 21, s. 186. Fryxell bygger i sin tur på en skäligen dubiös källa, ett danskt ministerbrev av den 8 april 1702. För det första, om denne danske minister satt i Stockholm befann han sig långt från händelsernas centrum, de nyheter han kunde inhämta hade alltså först vandrat en mycket lång väg. För det andra så skulle, med dåtidens postförbindelser och med tanke på årstiden, den typen av "nyhet" i allra bästa fall ha varit ett par veckor gammal och alltså hänföra sig till något som hade inträffat i mitten av mars eller tidigare. Mest sannolikt torde rentav vara att den avser något som hände i samband med att Karl XII lät armén marschera in i Samogitien i januari 1702. Av naturliga skäl kan i varje fall ett brev från den 5 april inte säga särskilt mycket om beslut fattade tre veckor senare.
Sidan 232: För att skydda Litauen och Riga hade Mörner och Stenbock kvarlämnats där med 8 000 man. Detta blir något egendomligt just här, från Vilna till Riga torde det vara närmare 30 mil. I själva verket utfärdades just i dessa dagar (26/4 1702) order till Mörner att genast avmarschera mot Warszawa, se v. Rosen, del I, s. 36. Fryxell, som Brunner även här lutar sig mot, synes helt ha förbisett att hans danska ministerbrev av den 8 april 1702 inte kan säga ett dugg om de överväganden som gjordes tre veckor senare eller om de order som då utfärdades.
Sidan 232: Kungen marscherar mot Warszawa med 24 000 man. Detta är också egendomligt. Fryxell säger att Karl XII hade 16 000 man, medan Mörner och Stenbock hade 8 000 i Litauen. Vilket onekligen tillsammans blir 24 000, men särskilt mycket tillsammans var de båda styrkorna ju inte. I själva verket torde dessutom huvudarmén ha varit väsentligt svagare än 16 000. I den ingick av kavalleri och dragoner Livregementet till häst, Livdragonregementet, Södra Skånska kavalleriregementet och Livdrabantkåren, under ideala förhållanden ca 3 300 man. Av infanteri fanns Västmanlands regemente, Närke-Värmlands regemente (som hade lämnat 4 kompanier kvar hemma i Sverige), Livgardet och Upplands regemente, tillsammans under ideala förhållanden ca 5 300 man. Med tanke på strapatserna under vintern får man nog räkna med att förbanden var märkbart svagare än så. I Karl XII på slagfältet, del 2, s. 412 ff., anges att armén vid Kliszów uppgick till ca 12 000 man, detta alltså efter att Mörner och Stenbock återkommit. Man kan här dock notera att uppgifterna för åtminstone Närke-Värmlands regemente är felaktiga. Regementet bestod egentligen av 10 kompanier om sammanlagt 1 674 och det är den siffran som anges i generalstabsverket. Dock var i själva verket endast 6 kompanier i fält, varför den ideala siffran var 974 man. Man får nog istället förmoda att Karl XII marscherade mot Warszawa med en armé på någonstans kring 6 500-7 000 man och att Mörner & co var ungefär lika många. Brunners (Fryxells) siffror får följaktligen revideras ned högst betydligt. Sidan 232: Karl XII fattar posto vid Bretskij, på gränsen mellan Litauen och Polen. Armén var under framryckningen uppdelad på två kolonner, se v. Rosen, del I, s. 41. Den under generallöjtnant Spens marscherade från trakten sydväst Grodno via Brest-Litowsk, över Siedlce, Ceglow och Minsk (Miñsk Mazowiecki) till Warszawa. Den andra kolonnen gick via Tykocin (väst Bialystok), Ostrow, Poremba, Wyszkow och Radzymin till Warszawa. Armén var som ovan nämnts liten och inte blev den starkare av att de båda kolonnerna marscherade skilda vägar till Warszawa. Kungen själv följde först med kolonn nummer två, men begav sig snart iväg till Spens kolonn med ett mindre följe, enligt Adlerfelt för att slippa ifrån den polska beskickningen. "Bretskij" torde alltså vara Brest-Litovsk, numera Brest. Eller på polska Brzesc nad Bugiem. Sidan 232: Gyllenkrook bygger bro över Bug. Av Brunners upplägg kan man förledas tro att bron byggdes vid Brest. Gyllenkrook tillhörde dock Livgardet och gick alltså med den andra kolonnen. Bron byggdes istället vid Wyszkow, ungefär 5 mil från Warszawa, se Axel Gyllenkrooks relationer från Karl XII:s krig, s. 15. Sidan 232: Karl XII beser slagfältet där farfar Karl X Gustav besegrat pospoliten Russenie. Här kan man då notera att det (för första gången?), blir rätt farfar. Sidan 233: Kungen besöker konung Johan Sobieskis hus, son till Sveriges anfader Sigismund III Vasa, ty denne krigshjälte som i tredagarsslaget besegrats... Detta är en ganska märklig passage. Först och främst var det förstås Jan Kazimierz som besegrades i tredagarsslaget. Han var son till Sigismund, men hur i hela fridens namn kan man kalla Sigismund för "Sveriges anfader"??? Johan Sobieski och hans släkt var man på svensk sida väl bekanta med, prins Jakob hade under lång tid haft goda kontakter i Sverige. Som en av Augusts rivaler vid kungavalet 1697 var han också, speciellt som infödd polack, en intressant person i fall man sökte alternativ till August. Under den här aktuella perioden underhöll prinsen livliga förbindelser med det svenska fältkansliet, se Jonasson, G., Karl XII:s polska politik 1702-1703, s. 136. Han blev ju också så småningom den som Karl XII ville se som Augusts efterträdare.
Detta exempel dels hur nära Fryxell som Brunner ligger, men också hur sakligt fel det blir när han försöker bygga på Fryxell. "Sveriges anfader" m.m. är ju inte det mest lyckade av egenhändiga tillägg. Sidan 233: Det uppläggs damer medan kronköksmästaren Tarlo arrangerar stekar. Tarlo var som tidigare nämnts inte Karl XII:s kock, utan en polsk ädling. Uppläggningen av damer torde ha ungefär lika stor förankring i källorna... Sidan 233: Kungen studerar Hermelins pågående arbete med Veritas a columniis vindicata. Det var en skrift som Hermelin författade under sin tid i Stockholm, redan på hösten 1700. Den var färdig för tryckning och spridning i november samma år och sändes den 16/11 1700 till kungen. Här är vi alltså i maj 1702. Så här var det fel - igen, se Olsson, S., Olof Hermelin, s. 175. Sidan 233: Karl XII tjuvläser ett av Hermelins brev till Barck. Brevet är inte helt ordagrant återgivet och är betydligt längre än så här. Det är daterat Warszawa 14/6 1702, se Bref från Olof Hermelin till Samuel Barck 1702-1709, s. 8 f. Sidan 234: Beskrivningen av Karl XII och hans vanor. Sagesmannen är den franske diplomaten Heron, inte den här nämnde målaren, se Villius verk Karl XII, s. 53 f. Sidan 234: Carolus Rex var den sanne konungen, August bara den avsatte. Karl XII ville förvisso avsätta August, men något inhemskt initiativ i den riktningen hade ju ännu inte kommit till stånd. Generalkonfederationens avsättningsbeslut kom först i februari 1704, se Herlitz, N., Från Thorn till Altranstädt. - Stockholm, 1916. - S. 109 f. Sidan 235: Kurir ankommer från kommendör Löscher (30/5 1702). Carl Gustaf Löschern von Hertzfeldt var inte kommendör, det var en grad som inte fanns vid den här tiden. Däremot brukades den i betydelsen fartygschef eller chef över en mindre styrka, alltså som en inofficiell position. Sedan är det också så att de underrättelser denne kurir ska komma med rör händelser som utspelade sig 27-28 maj 1702. Det finns inte den ringaste möjlighet att Karl XII kan ha känt till saken redan den 30, speciellt inte som Löscherns rapport medföljde Schlippenbachs skrivelse av den 31 maj 1702, se Rosen, del 2:2, s. 46. Kronologiskt blir skildringen också egendomlig i betraktande av att Hermelins tidigare citerade brev är daterat 14 juni.
Som synes var de inte på de sex fartygen som ryssarna skulle överskeppas, de skulle istället skydda transporten. Sidan 235: Kardinal Radziejowski anländer på kvällen den 30 maj efter att nyligen ha besökt Krakow. Som framgår bland annat av Jonassons Karl XII:s polska politik 1702-1703, s. 56 ff. så vistades kardinalen under andra halvan av maj i trakten av Lowicz, 7-8 mil väster om Warszawa. Sidan 235: Piper och kardinalen konfererar samma kväll. Detta är en uppgift som finns hos Adlerfelt, men enligt Jonasson sammanträdde de först påföljande dag och då i sällskap med kronskattmästaren Rafael Leszczynski. Sidan 235: Kardinalens ståndpunkt. Kardinalens position var den att detronisationen var omöjlig att genomföra på Karl XII:s vis, även om han själv i och för sig inte hade något emot själva idén, se Jonasson, s. 60. Kardinalen föreslog att den svenske kungen istället skulle ställa andra, men mycket hårda krav på August, krav som denne inte kunde acceptera. Då skulle republiken få anledning att inkalla en riksdag och på denna skulle man sedan visa hur August hade försökt spela under täcket med Karl XII, brutit löften och försökt skaffa sig större makt på republikens bekostnad. Detta skulle sedan medföra att adeln samfällt vände sig från August och kanske till och med självmant tog initiativ till en avsättning. Sidan 235: Kungen vägrar tala på två dagar. Naturligtvis en ren saga. Hermelin skriver i sitt brev till Barck av den 2/6 att kungen är "tämeligen i godt humeur." Sidan 235: Det högläses poem i poeten Lubomirskis grotta. Nu var Stanislaw Herakliusz Lubomirski (1642-1702) förvisso bl.a. poet och kallades mycket riktigt för den "sarmatiske Salomo". Han var dock samtidigt polsk kronstormarskalk och alltså minst lika viktig som politiker.
Jonassons källa är ett brev från den kejserlige diplomaten Stratman, vilken fått sina uppgifter ur ett brev från kardinalen till kung August. Trots att detta inte är ett alldeles lyckat källäge får man nog säga att Brunners variant har föga stöd i källorna. Sidan 236: Karl XII förstår att kardinalen är son till ränksmidaren Hieronim som Karl X Gustav varnat för i sin böndagbok. Samma böndagbok som på sidan 193 är Gustav II Adolfs? Någon dylik böndagbok torde f.ö. inte existera, vare sig från Gustav II Adolf eller Karl X Gustav. Sidan 236: Förhandlingarna avslutas med möte mellan Karl XII och kardinalen. Inom fältkansliet önskade man att Karl XII skulle anamma kardinalens förslag och den 5 juni gjorde Piper ett försök att övertyga kungen om det lämpliga i att överge detronisationskravet. Enligt Nordberg ska kungen samma dag ha träffat kardinalen i kronfältherren Lubomirskis palats. Jonasson menar dock att dateringen är felaktig, mötet måste ha ägt rum några dagar senare, se Jonasson s. 70. Hur som helst, kardinalprimasen tog sitt slutliga avsked i en audiens den 10 juni.
(Under arbete) © Bengt Nilsson Senast uppdaterad: 2006-09-10
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||